Jag blev filmad för några veckor sedan. Jag och några kollegor skulle demonstrera några samarbetslekar. Vi visste inte reglerna, utan vi lärde oss i takt med att lekledaren la till fler moment, gav fler instruktioner. För om inte vi vuxna kunde förstå, så skulle inga barn göra det heller. Filmen ligger på intranätet. Och när jag ser på den i efterhand så dyker frågan upp: hur kan de här människorna missa det uppenbara? Hur kan de inte veta att jag är autistisk?
Vi står där. I en halvcirkel. Vi är flera som inte verkar vara bekväma framför kameran. Men det är bara en av oss som inte verkar vara bekväm med något alls. Stå upp, lyssna, följa instruktioner, agera. För någon som förstår autism är jag, i den filmen, ett utmärkt exempel på “hur man känner igen en kvinnlig aspie”. Jag borde kanske skicka filmen till stans npf-team.
Jag står där, med ett kroppsspråk som säger att jag vill vara varsomhelst utom här. Jag blev inte tillfrågad om jag ville vara med. Jag blev tillsagd. Mina kläder sitter snett, min hållning är onaturlig och såhär i efterhand noterar jag att alla mina kollegor antingen ler eller ser ut att lyssna uppmärksamt. Mitt ansikte är totalt uttryckslöst och jag ser ut att stirra på något långt borta.
Mitt smink är också väldigt annorlunda. Det finns inte. Alltså, jag har en mascara hemma, men den används inte varje år. Inga av mina kollegor ser ut att lägga massa tid framför spegeln varje morgon, men de ser ut att lägga mer tid än mig. Min tid framför spegeln på morgonen läggs nämligen på att borsta tänderna och håret. De här andra människorna omkring mig verkar använda mascara och i vissa fall hudprodukter.
Man behöver inte se på den här filmen för att se hur jag sticker ut. Jag betedde mig nämligen fullständigt normalt i den där situationen. Min kropp var ungefär så naturlig och avslappnad som den kan bli när jag befinner mig bland folk, omgiven av ljus och ljud. Helt avslappnad är jag bara när jag ligger stilla i min säng, nästan helt gömd under tyngdtäcket, fullständig isolerad från omvärlden.
Jag går omkring precis såhär, med tröjan på sned, med konstig hållning och till synes omedveten om allt som pågår. Jag är visserligen expert på att maskera mina autistiska drag. Jag säger hej till kollegor i korridoren , jag möter blickar om jag måste, jag kan sitta och prata om meningslösa saker, om jag råkar hamna i personalrummet ensam med en pratsam person. Jag framstår nog som en expert på väder och nyhetsflödet, det är nämligen sådana ämnen jag behärskar. Kommentera vädret, diskutera en nyhet från aftonbladet (så länge frågan inte är laddad) och sen tycka till om något som hänt på arbetsplatsen. Skvaller, på sätt och vis, fast det snarare är konstaterande av saker som alla känner till.
Jag behöver nästan aldrig småprata på jobbet. För den enda situationen som någon försöker inleda samtal med mig, är om inga andra finns tillgängliga. Det är nog inte medvetet, det är instinktivt. Jag ser inte ut att sitta och väntar på sällskap. Jag ser ut att vilja bli lämnad i fred. Helt korrekt observation. Jag stirrar ner i min mobil eftersom jag har rast. Om rasten ska ge någon sorts återhämtning, som hjälper mig klara arbetsdagen, så är småpratande kollegor det sista jag behöver. Om det var socialt accepterat skulle jag sitta med hörlurar och lyssna på musik varenda rast fullständigt omedveten om omvärlden.
Hon som håller i leken förklarar något och mina kollegor ser ut att förstå direkt. Jag förstår också, men det tar någon extra sekund att processerna informationen. Alla mina reaktioner ser alltså ut att vara osynkade med de andra. En sekunds fördröjning. När vi väl börjar leka, så gör jag allting rätt, och förstår inte riktigt vad det roliga är. Troligtvis har det att göra med att alla andra tycker det är svårt, följer impulser och gör fel, vilket leder till att alla skrattar. Jag skrattar också. Jag maskerar bra.
Asperger 2.0 