Det är November och efter en ovanligt tung höst har jag gått in i en ovanligt djup vinterdepression. Ett läkarbesök blev uppskjutet en hel månad, så där rök (eller försvårades) min möjlighet att justera mediciner.
Det är ingen fara med mig. Min omgivning reagerar starkt när jag nämner “djup” och “depression” i samma mening. Och de har rätt, man ska aldrig vifta bort det faktum att någon lider av depression. Ignorans kan i värsta fall döda. Men inte i mitt fall.
Depression och Asperger hänger inte automatiskt ihop. Jag känner aspisar som aldrig lidit av psykisk ohälsa alls. Men Asperger innebär att du reagerar annorlunda på allting, jämfört med neurotypiska. Det betyder att man allt som oftast känner sig utanför, misslyckad eller konstig. Vilket gör en mer sårbar för psykisk ohälsa.
Det finns något som heter skedteorin. The Spoon Theory. Den är fullständigt ovetenskaplig, och skapades av en kvinna som lider av en autoimmun sjukdom. Det den gör, som gjort att den spridits och välkomnats bland människor med olika funktionsnedsättningar, är att den på ett tydligt vis förklarar det här med att orka. Kopplingen mellan fysisk energi, mental energi och funktionsnedsättning. Skedarna i teorin är enheter av tillgänglig energi.
Här finns teorin I sin helhet: The Spoon Theory av Christine Miserandino
En kortare svensk förklaring: Lungan i stormen
Jag återkommer till skedarna senare i texten. Först behöver vi backa bandet lite.
Elva år. Så gammal var jag när jag fick min första depression. Tror jag. Det är såklart svårt att veta. Men det är första faktiska minnet jag har som avviker från normen, när det gäller energi. Jag minns att mamma tog med mig till vårdcentralen för att jag verkade vara så trött hela tiden. De tog några blodprov, för att utesluta bristsjukdomar. Jag var, fysiskt, helt frisk. Så läkaren på vårdcentralen kallade det hormoner och helt normalt.
Ingen hade en tanke på att ge mig en madrs-test för att bedöma mitt psykiska mående. Och jag hade inte en tanke på att fråga om något sådant, eftersom jag trodde att alla människor mådde och fungerande som mig. Det trodde jag en bra bit upp i tonåren.
Sjutton år. Så gammal var jag när jag fick Zoloft utskrivet. SSRI av en äldre modell, med ännu fler biverkningar än dagens varianter. Det var en kurator på ungdomsmottagningen som hade skickat mig till vårdcentralen för att jag var för sjuk för terapi. Jag behövde medicin, vilket hon sa till allmänläkaren. Han skrev ut Zoloft, utan att träffa mig mer än fem minuter.
Sedan den dagen är jag medicinerad. Har varit det, med endast korta avbrott. Det har varit många turer, många medicinbyten, tuffa och enkla perioder, otaliga vårdkontakter och, tio år efter första Zoloften, en diagnos. Aspergers Syndrom, uppmärksamhetsstörning UNS samt den sedan tidigare fastställda årtidsbunden depression.
Där har vi alltså bakgrunden till vart jag är idag. Jag är så van vid min depression, att jag inte känner till något annat. Tack vare mediciner så lider jag inte, rent psykiskt, av den. Det handlar för mig inte om mörka tankar. Det handlar om en fysisk kamp att gå upp ur sängen. Varje dag.
Aspergers Syndrom påverkar hur jag upplever depression. Och depression påverkar hur jag hanterar min Asperger. För mig är depression något i högsta grad fysiskt, även om det beror på en kemisk obalans i hjärnan. Jag minns att jag, under en av mina första perioder av djupare depression, beskrev mig själv som en urvriden trasa. Helt tömd på innehåll, oformbar, existerande men inte vidare användbar. Jag saknade dessutom uppsugningsförmåga, så jag fick ingen ny energi. Inget solljus, promenader, god sömn eller nyttig kost kunde fixa det.
Idag använder jag inte den metaforen. Idag använder jag skedar. Skedteorin går, enkelt förklarat, ut på att du har ett visst antal skedar varje dag och allting du gör kostar skedar. Att gå upp ur sängen kostar en sked. Att gå till jobbet kostar flera. Människor som är fysiskt och psykiskt friska, utan funktionsnedsättning, har obegränsat med skedar varje dag. De behöver därför inte hålla koll på att skedarna ens existerar. De går upp på morgonen och vet att de kommer orka göra allt som de ska göra den dagen.
Att leva med Aspergers Syndrom innebär att leva med färre skedar. Att varje dag välja vilka saker man orkar med. Att prioritera. Om jag väljer att åka till ett köpcentrum, eller delta på en större social tillställning, då spenderar jag den dagens skedar i ett svep. Då finns inga skedar kvar att laga mat eller diska. Ibland finns inte ens energi att äta.
Jag har en väl fungerande, noga uträknad och avvägd vardag. Med mina fasta rutiner så går jag igenom en hel vecka med några skedars marginal, skedar jag kan använda till saker utanför rutinen. Som att hälsa på familjen en helg. Eller gå på stan med en vän.
Det här är ett räkneexempel. Det krävs:
- 1 sked för att gå upp
- 1 sked för att äta frukost
- 2 skedar för att duscha
- 1 sked för att klä på mig, borsta hår och tänder, och bli redo att lämna lägenheten
- 1-2 skedar att resa till jobbet (oftast buss)
- 2-5 skedar att klara arbetsdagen
- 1-2 skedar för att åka hem
- 1 sked om något måste handlas
- 3 skedar att laga mat och äta, eller
- 1 sked att värma färdig portion
- 2 skedar att fixa något som disk eller tvätt
Det där är, som mest, 20 skedar. Då har jag inte gjort något mindre viktigt. Inte umgåtts, inte motionerat, inte tagit tag i något av mina projekt. Jag har inte 20 skedar. Jag har kanske 15, en bra dag. Därför duschar jag inte varenda morgon. Jag lagar definitivt inte mat varje dag. Men jag får det oftast att gå ihop. Jag har oftast skedar över till att fika med en vän, på ett lugnt ställe jag känner till. Annars läggs all övrig tid (det finns alltid fler timmar än skedar tillgängliga) på sådana saker som inte kostar några skedar alls, eller bara halva skedar. Som att läsa en bok som jag faktiskt är fast i. Eller skriva något som jag inte måste skriva (som det här) eller spela något på datorn eller se en serie som inte kräver tankeförmåga. Eller ligga ihopkurad under mitt tyngdtäcke, i tystnad, mörker och stillhet. Sovande eller vaken.
Depression är en sjukdom som stjäl skedar. Många. Det är, för mig, en ren energitjuv. Jag kan vakna efter en god nattsömn och ha 10 skedar att klara dagen med. Den innebär att jag inte har tillräckligt med energi för att göra allt som jag behöver göra en vecka. Då handlar det om att prioritera ännu mer. Bland det första som ryker är matlagning och städning. Jag lever just nu på färdigportioner och är helt beroende av mitt boendestöd för att få undan “det värsta” i lägenheten, dvs diska och slänga sopor. Nästa sak som får prioriteras bort är socialt umgänge. Att träffa vänner orkar jag, oftast, men inte åka buss eller gå till platserna där vi kan ses.
Sedan ryker min maskering. Och det är här omgivningen, inte bara mina närmsta, börjar märka skillnad. Maskering är det jag sysslar med varje dag, för att passa in i ett samhälle som inte är anpassat för mig. För att inte sticka ut. I en värld anpassad för mig skulle alla gå i bekväma kläder istället för snygga, ingen skulle prata om de inte hade något vettigt att säga och vi skulle ha bestämda sittplatser i fikarummet. En rast skulle vara just en rast – alltså en paus från allt prat och stim och stress. Det finns inga tysta raster på min arbetsplats. Jag har börjat äta min lunch i biblioteket vissa dagar, vilket självklart är förbjudet. Men det kräver färre skedar eftersom det inte kräver social interaktion.
Mina skedar är slut
socialt
Asperger 2.0 