Empati

Påståenden:
Personer med Aspergers Syndrom saknar empati. (Falskt)
Personer med Aspergers Syndrom har inga känslor. (Falskt)

Jag vet inte hur de här totala missförstånden har uppstått. De är absurda, eftersom de skulle innebära att aspisar inte är människor. Om man inte har känslor, varför blir man då förtvivlad eller arg när saker går fel?

Jag kommer använda många förenklingar och generaliseringar i det här inlägget. Några förvrängningar och direkta motsägningar också. Det beror på två saker. Dels blir det för invecklat att förklara i detalj hur olika aspisar fungerar, dels så skulle jag behöva lämna ut många av mina innersta känslor för att vara korrekt. Det innebär också att vissa saker kan verka främmande för de personer som känner mig väl. För att slippa göra skillnad på hur jag fungerar, hur min sambo fungerar och hur andra aspisar jag känner fungerar, så skrivs inlägget i jag-form. Så sanningen är att när det står ”jag” så betyder det ”en aspie”.

Det finns två begrepp som vi måste reda ut skillnaden på innan jag ens kan börja förklara det här med känslor.
Affektiv (emotionell) empati: att känna vad någon annan känner
Kognitiv (teoretisk) empati: att förstå vad någon annan känner

Misslyckande att inse skillnaden på dessa två är den vanligaste orsaken till att aspisar påstås sakna empati. Personer med Aspergers Syndrom har ofta problem med kognitiv empati, men många har samtidigt väldigt stark affektiv empati.

Vad det egentligen innebär:

  1. Jag känner. Det tänker jag inte ens försöka bevisa, motivera eller förklara.
  2. Jag känner känslor som inte är mina. När jag ser något sorgligt så blir jag ledsen, när jag läser om en riktigt rolig incident så skrattar jag. Berättar någon för mig om hur dåligt personen mår, då kan jag garantera att jag börjar må dåligt.
  3. Jag förstår inte vad du känner. Ibland förstår jag inte vad jag själv känner heller. Jag kan inte räkna ut vad du tycker och tänker, baserat på saker som händer runt omkring oss. Jag kan inte läsa ditt ansiktsuttryck eller kroppspråk.

Jag vet inte instinktivt hur jag ska reagera när någon börjar gråta. Det är fullt möjligt att jag drar mig undan när jag borde krama om. Eller att jag börjar räkna upp sakliga fakta när jag borde inse att känslor är de enda giltiga argumenten.
Jag kan fråga om en begravning var trevlig. Jag har börja prata om skilsmässor på ett bröllop. Jag kan säga att en tjej i trettioårsåldern äter för två och mena att hon tagit en stor portion.
När någon berättar för mig att en släkting har dött i lungcancer så kan jag uttrycka att den bortgångna fick skylla sig själv som rökte så mycket.

Jag känner väldigt mycket. Ber du mig förklara vad jag känner så är dock risken stor att jag svarar att jag inte vet. Då är det ingen idé att upprepa eller omformulera frågan. Jag kommer inte att plötsligt veta om vad jag känner, bara för att du frågar en gång till. Det handlar nämligen inte om att jag inte vill berätta hur jag känner. Det handlar om att jag inte vet vad jag känner.
Jag kan inte sätta ord på mina känslor. De kan vara starka eller svaga, glada eller ledsna. Jag brukar säga att jag bara har fyra lägen. Glad, ledsen, sur eller förvirrad. Det är för övrigt de fyra känslor som jag kan läsa från andra människors ansiktsuttryck också. De är väldigt grundläggande, men det räcker oftast för att veta om en person mår bra eller dåligt. Visst har jag lärt mig att det finns mängder av nyanser, att känslorna inte är fasta punkter utan finns inom ett spektrum, det finns skalor i flera dimensioner och med luddiga gränser mellan delarna.

Jag känner ibland mer och starkare än vanliga NT-personer. Att jag är känslig och har svårt att hantera intryck gäller inte bara de fem sinnena. Tänk dig själv att gå in i ett rum fullt med människor och översköljas av tjugo olika känslor samtidigt. Jag kan varken läsa kroppspråk eller räkna ut varför en person känner som den gör, men jag känner ändå affektiv empati. Det är inte säkert att jag kan identifiera känslan eller säga vem den kommer ifrån eller hur den spred sig.

Att jag drar mig undan när något blir känslosamt och att jag undviker folksamlingar beror på att jag tar till mig alla andras känslor, helt ofiltrerat och utan att förstå dem. Det blir överväldigande och förvirrade. Mer om detta kan man läsa i artiklar om IWT, särskilt i denna artikel om överempatiska aspisar.

Varför reagerar människor som de gör? Varför utbryter landsorg när en kändis dör? Människor som inte kände personen alls börjar gråta och prata om allt gott som den personen har gjort. Efter att ha läst om det i tidningen. Det är något jag aldrig förstått mig på.
Tack förresten till den person som förklarade för mig varför folk sitter hemma och gråter framför TVn när det har skett en katastrof. Det är för att folk ser på det ur offrets ögon. Folk tänker att ”det där kunde varit jag” eller ”om mina barn hade varit inblandade” och då kommer tårarna. Jag vet, det är en rätt logisk förklaring som jag borde ha kunnat räkna ut själv. Men nu gjorde jag inte det. Jag förstod inte varför de grät för saker som inte påverkade dem alls. Möjligtvis vore det rimligt att bli glad i sådana situationer, glad för att man själv inte är drabbad.
Nu kan jag delta i diskussioner om katastrofer, eftersom jag vet att jag ska sätta mig in offrets roll. Jag vet att det alltid fungerar att säga att det är hemskt och tragiskt. Sedan kan jag få det att låta som att jag är en extra empatisk människa genom att återberätta vad andra sagt och skrivit om händelsen. Fast det är inte så att jag läser i tidningen om katastrofen för att kunna kopiera någon annans känslor. Inte alls. Jag läser alltid nyheter, i tidning eller på nätet. Jag gillar fakta, gillar att veta saker. Förstår saker genom att lära mig allt som finns att veta, blir sakkunnig.

Ett av mina tidigaste specialintressen var att läsa dödsannonser. Varje morgon bläddrade jag fram till tidningens sorgligaste sida. Jag vet inte exakt varför de intresserade mig, jag var inte direkt intresserad av döden. Troligtvis hade det med sidans förutsägbara utseende att göra. De flesta annonserna var utformade enligt samma mall. Det var nya personer varje gång, men hur de beskrevs ändrades inte. Jag kunde räkna ut hur gammal varje person blivit, var de under femtio brukade jag kolla ifall det stod något om gåvor till cancerfonden. Kanske försökte min hjärna räkna ut varför människor dör, och hur gamla de brukar vara då. Något i den stilen. Jag har inget minne av att jag någonsin tänkte på alla de där namnen som riktiga personer med familjer som saknade dem.
Utöver dödsannonserna brukade jag alltid läsa serier och lösa krypton. Det fanns en spalt med ”den här dagen” i tidningen, där det alltid gick att läsa om namnsdagar, vilka kändisar som fyllde år eller om några stora historiska händelser skett den dagen. Jag älskade sådana spalter. Så min fixering var nog snarare vid namn och datum än vid dödsfall.

Just det här med sorg är förresten något väldigt annorlunda för aspisar jämfört med NT-personer. Jag känner empati. Om någon jag känner dör så sörjer jag. På mitt sätt. Om en vän till en vän dör, så undviker jag helst min vän. Inte för att jag inte bryr mig, inte för att jag inte kan känna min väns sorg. Jag kan bara inte göra något åt den och risken är stor att jag säger något olämpligt och okänsligt om jag försöker trösta. Jag förstår mig inte på hur min väns sorg fungerar.
Det sägs ju att alla sörjer olika, men har man aspergers syndrom så blir bearbetningen verkligen helt olik allt som omgivningen anser är konstruktivt och helande. Jag drar mig undan, vill vara själv med mina tankar och bearbeta dem i fred. Jag kan få en tillfällig fixering vid dödsorsaken, läsa och prata om den hela tiden. Oavsett om det var en sjukdom eller en olycka. Andra sörjande människor kanske inte alls vill höra vad jag har att säga, de tycker kanske till och med att jag är okänslig. Men fakta gör mig lugn. Jag bearbetar genom att läsa på.
Det finns en jättebra artikel om detta. Tyvärr är den på engelska, så för dig som tycker att det är ett krångligt språk så rekommenderar jag att hoppa direkt till de avslutande listorna.

Jag läser böcker. Det är kanske inget konstigt i sig, men jag har läst mängder med böcker som jag inte gillat. Skönlitteratur är läroböcker i beteendevetenskap. Jag ser en del på dokusåpor också, av samma orsak. Mycket förenklat är det mitt sätt att försöka koppla ihop den affektiva empatin jag naturligt känner, med kognitiv empati. Det är en studie i socialt beteende, jag ser att någon blir ledsen och jag hör alla andra diskutera varför hen blev ledsen. Jag läser i böcker hur någon beskriver sina känslor för en annan person. Hur komplexa relationer kan vara, hur känslor kan förändras snabbt eller långsamt, hur krångligt allt är. Jag lär mig massor.

Förresten. Det här med kognitiv empati är inte så enkelt som att veta kunna räkna ut varför en människa känner på ett visst sätt. Eller det är kanske just så enkelt, men för väldigt många människor är det svårt. Det gäller inte bara aspisar, du känner säkert mer än en ”taktlös” person som säger fel sak vid fel tillfälle. Det finns gott om människor som har brister när det gäller kognitiv empati.
Skillnaden är att NT-personer oftast kan fuska. De kan kringgå problemet, utan att ens veta vad de gör. Det är inte så svårt att räkna ut hur någon kommer reagera, när man kan utgå ifrån att hen reagerar ungefär som man själv skulle reagera. Det fungerar inte alltid, för alla fungerar inte exakt likadant. Men väldigt ofta kommer man åtminstone nära sanningen. Så länge hen inte har aspergers syndrom alltså. Vem vet hur ologiskt, orimligt, knasigt en aspie reagerar, vilka småsaker som skapar enorma problem, vilka svåra frågor som visar sig vara enkla.
Jag vet. Jag har inga som helst problem med kognitiv empati när jag diskuterar saker med andra aspisar. De förstår mig. De fungerar likadant. Aspisar emellan kan man fuska lika bra som taktlösa NT-personer gör. Jag kan föreställa mig hur jag skulle reagera i en situation och då utgå från att en annan aspie reagerar likadant. Men vem vet hur ologiskt, orimligt och knasigt en NT-person reagerar.
Det är ändå lite svårare när man har aspergers syndrom. Dels så är majoriteten av alla människor neurotypiska, dels så kan man bara räkna ut hur en annan aspie skulle reagera ifall man faktiskt kan räkna ut hur man själv skulle reagera. Alltså måste man kunna förstå sina egna känslor.

Ett intressant resultat av detta: För att en neurotypisk person ska kunna känna empati för mig, sätta sig in i situationen och ge goda råd, så måste denna person ha mycket god kognitiv empati.

Länkar för vidare läsning:
Om sorg (eng)
Om oreglerad empati (eng)
Om empatifusk

Advertisements

One thought on “Empati

  1. Pingback: Asperger 2.0

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s